Många gånger är det frågan vi ställer oss, eller i alla fall borde ställa oss, när vi rekryterar. Ibland tänker vi kanske inte på det förrän vi sitter där med några få sökande och undrar om någon av dem kan vara rätt person för jobbet.

Det är 2019 och fortfarande har vi en situation där tusentals jobbsökande varje vecka slösar bort tid i onödan. Och då syftar jag på all tid som läggs ner på att skriva ansökningsbrev. De sökande har talat med kollegor, släkt och vänner och bett om råd om hur de ska formulera sitt ansökningsbrev för att få drömjobbet. De har sökt på nätet, hittat mallar och skrivit om brevet flera gånger. Klockan 23.51, några minuter innan ansökningstiden går ut skickar de in ansökningen och lutar sig utmattat tillbaka. Nu är det bara att hoppas.

”Vi är alltid på jakt efter begåvade personer runtom i världen till vårt team. Tack vare videotekniken kan vi på ett effektivt sätt intervjua kandidater som befinner sig i andra tidszoner.”
- Fabrizio Trotti, Customer Support Lead, Supercell

Eller annorlunda uttryckt: Har du tänkt på vilket ansvar det är att vara referensperson? De flesta har kanske inte det, men det borde de göra för det är en mycket viktig uppgift. Ditt utlåtande som referens kan faktiskt vara det som avgör om den sökande erbjuds anställning eller inte.

Jag känner att jag blir förbaskad redan INNAN jag börjar skriva det här blogginlägget. Och medan tangentbordet knattrar på lyssnar jag på en spellista med namnet Peace… Jag märker att jag slår ner tangenterna lite hårdare än jag brukar.

Arbetslösheten är i dag 6,2 procent i Sverige och rekordlåga 6,4 procent i EU. De flesta har jobb och som rekryterare upplever man ofta att det är svårt att hitta rätt person att anställa. I tider som dessa är det bra att det finns rekryteringsföretag som mer än gärna tar på sig ansvaret för att hitta den man behöver. Men inte heller de kan garantera att man får en ny kollega inom rimlig tid.

Den norska regeringen inleder nu ett pilotprojekt där 15 statliga myndigheter ska testa anonymiserade ansökningar i ett år för att se om det bidrar till att fler med utländska namn får komma på intervju. Det här har testats på lite andra sätt och i mindre skala även tidigare. Resultaten har varit positiva, men det har ändå hörts en del kritiska röster från folk som menar att anonymiserade ansökningar inte är rätt väg att gå. Ett av motargumenten har varit att anonymisering inte löser problemet och att man i stället borde jobba med att medvetandegöra att mångfald kan vara lönsamt. Men behöver det ena utesluta det andra? Vi hejar på projektet och är nyfikna på resultatet!

Jag vet inte hur det är med dig, men jag blir mer och mer angelägen om att göra något för andra och tillföra ett värde för varje år som går. Det handlar säkert om ålder, att man vill hitta fler meningar med livet och få erfara den sköna känslan av att ha hjälpt någon annan.

Alla som utlyser tjänster upplever att människor är prokrastinerande varelser – väldigt många skjuter upp arbetsuppgifter till sista stund. Se bara hur det ser ut när deklarationerna ska lämnas in med alla människor som skockas på våra skattemyndigheter i sista stund innan inlämningsfristen löper ut.

Du som läser den här artikeln är troligtvis intresserad av rekrytering. Uppsägningar handlar egentligen inte om rekrytering, men rekrytering blir ofta en konsekvens av uppsägningar. Och ofta är vi som jobbar med rekrytering också intresserade av vad det är som får folk att gå över till andra sidan, där gräset är grönare.